Jag har alltid letat efter kärleken så länge jag kan minnas. Man kan lugnt kalla mig för en kärleksmissbrukare i det förflutna. Att vara kär var en drog för mig. Jag valde ut ett offer, den snyggaste killen som var ouppnåelig för att sedan gå in i ett kärleksrus av fantasier dag som natt.
Själv var jag mycket blyg och osäker på mig själv. Tog för givet att jag inte förtjänade kärlek utan blev en drömmare om den istället. Om någon pojke närmade sig mig blev jag stel som en pinne och svettig om handflatorna Kunde inte få fram ett ljud, bara stod där med blossande kinder.
Åren har gått och jag kan förstå idag att Kärlek var min livs stora utmaning för att växa och komma till insikt.
Mycket har jag lärt mig och det är jag tacksam för. En dag kunde jag se mig själv spegeln och säga "jag älskar verkligen mig själv, och jag känner mig genuint lycklig". Men längtan efter en partner, eller lekkamrat fanns kvar och jag märkte hur frustrerande det var att behöva behöva någon.
Jag var ute lite på dejtingsejter och spanade här och där men det tog så mycket energi, kände att jag inte ville ha någon av dem. Det var helt enkelt frustrerande
När jag ändå kunde säga till mig själv att jag var helt lycklig utan en man bestämde jag mig för att ge upp sökandet.
Ok sa jag till mig själv, jag har levt ett spännande liv och jag har mött många män och var kär i många av dem, nu ger jag upp.
Det var så befriande, äntligen fick jag frid och kunde leva resten av mitt liv i detta tillstånd.
Då hände det.
På en 50 års fest var jag och mina tjejkompisar frågade samma gamla fråga; har du hittat någon ny kille? Nej svarade jag. Jag har slutat leta efter en man, jag har lagt ner det en gång för alla.
Jaså svarade dom förvånat.
Jag kände mig trött den kvällen så jag bestämde mig att åka hem tidigare från fjärilshuset där festen var. Då plötsligt stod han där mitt framför mig och hindrade min väg.
-Gud vad du är vacker, vem är du? vart bor du? vad har du för hundar, jag har också hund? vad jobbar du med?
Hela tiden håll han ett fast grepp om min hand. Jag jobbar med healing sade jag och då plötsligt kände jag en eld mellan våra händer och jag blev kanonröd och het i hela kroppen. Jag blev tvungen att slita av mig kappan. Han blev också väldigt förvånad men försökte få mig att stanna kvar.
Jag måste fly tänkte jag och slet mig loss. Jag måste åka hem, hejdå utbrast jag och rusade snabbt därifrån. Kände mig som askungen på bal, snart skulle klockan slå 12 och jag skulle förvandlas till en vanlig människa.
Nästa dag hade jag ett meddelande på facebook, Gud vad du är vacker!
Vi har nu varit ihop i ett och ett halvt år och vi älskar varandra villkorslöst.
Bara tillit, respekt och utrymme för varandra att växa i vår egen jord.
Lärdomen för mig är att Kärleken går inte att jaga eftersom den är ständigt närvarande i Livet. Stanna upp och där är den! Du är kärleken du jagar, den finns redan inom dig. När du inser det belönar universum dig genom att skicka dig en kärlekens ängel i fysisk form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar